Mitt tvåbenta barn är nu 7 år men min yngsta familjemedlem är 11 veckor, Elsa.

Elsa för två dagar sedan. Om du undrar över all skit på golvet så är det renhår. Både jag och dottern har renskor, och den ena hade ramlat ner på golvet när vi var på jobbet. Behöver jag påpeka att det bara var skräp kvar av den skon?! Och Elsa som följer med mig på jobbet var helt oskyldig!

För tre veckor sedan åkte jag och hämtade Elsa utanför Lycksele. En underbart söt tikvalp, väldigt försiktig men hon tar för sig mer och mer, vilket jag tycker är positivt. Hon är fortfarande inte brydd om främlingar, eller snarare, hon är nyfiken på främlingar men hon vill inte att de ska bry sig om henne. Det blir lite obehagligt.

Elsa kommer efter bra draglinjer om föraren har tänkt satsa på långdistans. Det är just vad min tanke är med henne, hon ska dra mig fram, mil efter mil i underbart vackra vinterlandskap. Ja, hon ska dra mig fram mil efter mil i snöstorm och nollgradigt spöregn också, men någonstans är det ju inte de milen som jag längtar efter även om jag vet att de kommer att komma.

Men just nu är det jag som får anstränga mig för hennes skull. Jag sover på soffan för att kunna vara en trygghet för henne, jag springer (ok, går) ut med henne stup i kvarten för att det inte ska hända några olyckor inomhus, jag passar på henne 24/7 för att hon inte ska tugga sönder allt i hennes väg, för att hon ska lära sig att man inte hoppar upp mot bänken för att se vad som finns där. Jag är vaken på nätterna när Elsa kommer på att det är dags att vara vaken, ibland 15 minuter och ibland 2 timmar. Ja, på så sätt är Elsa som vilken valp som helst, hon är skitjobbig men ändå så underbar att det är värt att anstränga sig. Framförallt är det värt att ansträng sig nu, bygga upp en god relation mellan oss, för att hon ska vela jobba med och för mig som vuxen, för att hon ska bli den duktiga lyhörda hunden som jag vill ha i spannet. Samtidigt som jag lär känna henne så väl att jag kan vara lyhörd på hennes signaler, att jag kan se på henne när det är någonting som inte är rätt, att jag kan se på henne när jag kan pusha henne mer och när jag inte bör göra det.

Jag vet att det är många som tänker och tycker att draghundar inte behöver kunna annat än dra, och till viss del är det väl så men till viss det absolut inte. Om jag bara har hundar som kan dra och ingenting annat så blir det inte samma harmoni i draget som det kan bli annars. Att ha hundar som lyssnar när de ska ta det lugnt, stannar när jag ber om det, lyssnar när de ska ta i mer, uppskattar mitt peppande och beröm, tar riktningskommandon som höger, vänster och framåt är guld värt i draget. För att mina hundar ska vela lyssna på mig, trots att deras vilja ser annorlunda ut, måste jag jobba med de. Jag måste jobba med relation och lyhördhet, och enligt mig är det enklast att jobba med det utanför draget. Att dessutom ha en hund som kan vara inomhus utan att riva huset, som kan följa med på byaevenemang utan att vela fram till allt och alla, eller vara rädd för allt och alla, som kan ta en promenad på stan utan att slita armarna av föraren; allt detta gör att det är enklare för mig som ägare att faktiskt låta hunden följa med på olika saker, att vara med i vardagen på olika saker. Allt detta tillsammans bygger på vår relation och det är även här som jag jobbar med att få en lyhörd hund. Det är här jag tränar in kommandon som höger och vänster, kommandon som lugnt och stanna. Det är här jag lära hunden att mina ord betyder mycket, jag jobbar med belöningar som hunden tycker om, och jag jobbar med belöningsutveckling för att ha en större repertoar att använda mig av när jag ska belöna min hund.

Elsa följer med mig på jobbet. Tanken när jag hämtade henne var att hon skulle få bo inomhus första tiden, men bo ute i hundgård dagtid när vi är på jobbet. Eftersom hon bodde utomhus hos sin uppfödare, och hon skulle få gå med de hundar som har en varm koja, såg jag inte något fel med det. Dock kunde jag inte göra bedömningen att Elsa klarar av att gå med de hundarna än, så hon fick testa åka lastbil istället, vilket resulterade i en åksjuk hund. Eftersom har hon därför fått följa med mig på jobbet. Hon är den där söta valpen på jobbet som alla vill fram och hälsa på, men som är otroligt svårflörtad så det är enbart ett fåtal som får göra det för henne.

Det går att sammanfatta min tankar lite i stil med att det är av största vikt att lägga ner mycket tid, även på draghunden. Ju mer tid jag lägger ner på mina hundar, desto bättre är förutsättningarna för att jag ska få den hunden jag vill ha. Sen är det självklart så att olika hundar har olika förutsättningar; de föds med olika förutsättningar och växer upp med olika villkor som också gör mycket för de vidare förutsättningarna hunden får i livet.